Fakta

Under tidig medeltid blev Danmark en stormakt och med sin nära anknytning till kontinenten förändrades de danska dialekterna snabbare än de svenska. Framförallt Jylland och de danska öarna förändrades snabbt, men även Skåne och Bornholm. De betonade stavelserna får mer tryck och det är nu som den för danska så karakteristiska stöten uppstår.

 De obetonade ändelserna börjar nu stavas -e och -æ eller försvinner helt som på Jylland. P, t och k börjar uttalas tonande mellan vokaler.

Senare under medeltiden (1350-1500) fortsätter latin att utöva inflytande på danskan. Och med hansan och de många tyskar som bodde i Danmark ärver nu danskan en del ändelser från tyskan: -bar, -eri och -het m.fl.

Under 1500-talet knyts Danmark fastare samman.

Under 1500-talet knyts Danmark fastare samman och domineras alltmer av Själland och Köpenhamn. Det blir detta område som driver språkutvecklingen och danskan blir mer enhetlig, delvis på grund av Kristian III bibel (1550) och den Danske Lov (1683).

Vid 1700- och 1800-talen trycks latinet och tyskan tillbaka och betraktas mer som överklasspråk. Danskan visar genom flera litterära verk.

1900-talet sker en snabb uttalsförändring som distanserar danskan från svenskan mer än tidigare. Utmärkande för denna utveckling är bland annat de försvagade slutstavelserna och kraftiga frikativor efter betonad vokal. Dessutom blir det tidigare öppna a-et mer ä-likt, något som är tydligt då man jämför modern danska.